PHYLLIS HOLLY

 

Det publiceras ju en del årsammanfattningar i diverse bloggar nu (jaja, har gjorts i alla fall, jag är lite efter. Men ni får ha lite överseende. Det är faktiskt min födelsedag idag.) och eftersom min blogg möjligtvis stått lite stilla senaste tiden tänkte jag att jag kanske skulle berätta vad som hänt senaste halvåret.
Så:

Juli:

 

Efter att ha färdigställt den svarta sytrådsduken (jag skulle kunna lägga in en länk till mitt senaste inlägg här så alla är med på vilken jag pratar om, men eftersom det har varit överst på min blogg i över ett halvår nu misstänker jag att ni som ihärdigt fortsatt besöka min blogg trots bristen på inlägg kanske tröttnat lite på det) påbörjade jag vad som skulle bli en julklapp till mina föräldrar.

 

 

Och i samma veva slutade min symaskin fungera, och då kändes livet ungefär så här:
September:

Eftersom det började kännas en smula hobbylöst utan virken och symaskinen funderade jag på nya aktiviteter.

Och när jag hade strukit allt från lindansös till "löjligt aktiv inom bostadsrättföreningen" hade jag två alternativ kvar.
Vektorgrafik eller knyppling.

Så jag frågade Gab vad han tyckte, vilket antagligen var den onödigaste frågan jag någonsin ställt till någon. Ungefär fem minuter senare hade han installerat Inkscape på min dator och letat upp små youtubetoutorials som han länkade till mig.

Så, mitt första projekt blev att försöka rita Nora:

Världens bästa Ola verkade också uppskatta att jag hade ett nytt intresse, för han skickade sin ritplatta till mig:

Oktober:

Vi hade fixarfrassar i köket i några dagar efter att en vattenläcka hittats nånstans i byggnaden.

 

Såatt.

För här har det varit kallt. Och grått. 

Så grått så jag placerade mina bleka ben (och resten av mig) på balkongen och fortsatte med min serwetka miodowa igår när solen äntligen hälsade på.

Och jag brukar liksom gör allt för att undvika solen.

 

 

Okej. Jag tröttade på midsommar igår 10:45 efter ungefär hundrafemitoelva bilden på glada människor med kransar i håret och jordgubbar i namat, som postats på facebook, så jag har viss förståelse om ni känner er lite mätta på midsommarbilder så här dagen efter.

Men eftersom vi inte firade i närheten av jordgubbar, kransar, gärdsgårdar eller klippor tycker jag det är okej om jag skriver några rader om gårdagen ändå.

Mkay?

Bra.

 

Sill och rostbiff och grejer, ni vet.

 

 

Igår skulle jag läsa igenom hela internet (ungefär. i alla fall det jag missade när jag var hemma)

Det gjorde jag inte.

Istället låg jag på soffan och snorade, hostade och tyckte lite synd om mig själv.

Nåja. Rätt trevligt att bryta av migränen med lite förkylning ändå, omväxling förnöjer!

 

Hur som helst:

Jag gjorde ju klart en liten Pineapple Heaven (vänstra bilden i länken) förra veckan, och herremintid vad många gånger jag har bestämt mig för att påbörja det där mönstret och genast lagt ner. Det ser så sjukt knepigt ut.

Eller inte som de mönster jag är van vid i alla fall.

Men vettni, den här gången fungerade det!

 

Jag hann med några varv i Malmö innan det var dags att sätta sig på tåget, och det kändes ärligt talat som att det nog inte skulle bli något av den, men jag fortsatte ändå. Något måste man ju göra när man reser. Och knutar är kul liksom.

 

Så fick jag ihop den när jag var hos mina föräldrar, och det här är första gången mamma inte har gett mig beröm för en duk jag gjort:

 

Möjligt att den inte blir så jätteintressant. Eller lång. Och den kan eventuellt innehålla fötter också.

 

Så. Då vet vi det:

 

 

*VARNING* Har du fobi för fötter eller sitter du möjligtvis och äter? I så fall rekommenderar vi att du inte scrollar vidare. Du är såklart ändå hjärtligt välkommen tillbaka till nästa uppdatering, som garanterat blir helt fot- och äckelfri. Kanske.

 

Jo. Mina nya kompressionsplagg låg alltså i postlådan när jag kom hem i förrgår, och med tanke på att jag råkade tappa bort en gammal tådel hos mina föräldrar var ju det rätt kalasigt.

Och så försvann kanske en gammal handske i tvätten igår också. Men det räknas inte, för då hade jag ju redan mina nya, fina.

 

Så nu hoppas vi på att det här mina sista par, så är jag som en helt ny, handskfri människa i höst. Aight?

Pepparpeppar!

 

Tyvärr glömmer man lätt den där inte allt för trevliga känslan av att ha de nya plaggen på sig. För att inte tala om den där inte allt för trevliga färgen man får.

Det känns liksom lite som att naglarna skall ploppa iväg när som helst. Men det lugnar säkert ner sig lite snart

 

 

Den här gången skall jag försöka bli kvar ett tag.

 

Förra veckan hängde vi ju på fina, lummiga Åland (jaja det finns internet där, men mina föräldrars dator är så seg så det känns liksom inte värt det), och innan vi for hörde vi om hur soligt och fint det var där.

Så, jag packade shorts, bikini, sommarklänningar och herregud vad jag inte ens tänkte tanken på att ta med en tjockare tröja.

Och soligt har det ju faktiskt varit. Veckorna innan vi var där alltså.

 

 

Jag hade förhoppningar om att det skulle bli ett sånt där evighetsprojekt, och att resultatet skulle bli en gigantisk duk.

Nu är den klar.

 

En duk blev det.

 

 

Senaste dagarna har min syster befunnit sig i Malmö, och det har varit awesome!

Vi har varit till Köpenhamn, letat klänningar (seriöööst, vad skall man ha på sig på ett bröllop? som gäst alltså) och lagt pussel.

Ni vet, sånt där man gör när ens syster är på besök.

 

Nu har hon lämnat oss igen, och jag är upptagen med att försöka vara världens bästa flickvän.

 

Alltså ja. Jag är väl kanske inte världsbäst på att slå in paket. Men han såg nöjd ut när han öppnade i alla fall.

Win!

 

Det har gått lite segt med den där frivolitetsklänningen nu, men jag har faktiskt en väldigt bra anledning.

Och ja. Jag vet ju förstås inte vad ni har för erfarenheter av chiffong. Men mina är väl lite sådär.

Jag gillar det jättemycket, tills jag tar i det. Då kommer jag liksom ihåg hur extremt drygt det är att lägga saxen i. 

 

Men nu har jag letat igenom hela internet med alla "hur syr man i chiffong"-sökningar jag kommit på, och jag tror att det skall gå bra. 

 

Och ungefär så här har det ett ut ett tag nu. Om man bortser från att jag tagit bort en del från axlarna och i ärmhålen på min snygga bomullsklänning för att få det att passa ihop lite bättre.

 

 

Man kunde ju tycka att Malmö borde visa upp sin bästa sida nu i samband med eurovision och sådär men nähä.

Nänä. Inte det.

Lite glad är jag ändå, jag slipper det där dåliga samvetet som brukar infinna sig när jag sitter inne och det är soligt ute. Nu kan jag liksom sitta och skriva ner vad som måste fixas i lugn och ro.

För vettni, under de närmsta veckorna fyller Gab år, min syster kommer hit, vi skall på bröllop, jag skall till Linköping och förhoppningsvis lyckas vi släpa oss till Åland också (ingen i skånetrakten/som känner någon i skånetrakten som skulle kunna tänka sig att mata en söt, liten kanin i en vecka förresten?)

 

ÄÄÄ, för mycket att göra.

Den här månadens stora bragd: min solros lever!

 

Det är möjligt att jag var lite grinig igår. Och det blev kanske inte bättre när jag fick hem en kallelse till Linköping (att åka tåg en hel dag för att få höra vad arbetsterapeuten sa till mig igår känns liksom lite lamt).

Inte heller de halvfärdiga nudlarna och de torra quornbitarna jag åt till middag gjorde saken bättre.

Jamen ni vet, ibland är det en sån dag helt enkelt.

 

Så, jag har ett litet tips på hur man bäst tacklar såna dagar. Börja med att skaffa en sambo (eller en vän som kommer hem till dig) och en söt liten kanin. För att göra texten lite mindre förvirrande kan vi kalla sambon "Gab" och kaninen för "Nora".

Om du har gjort rätt borde det här hända:

 

Gab kommer att stå vid balkongen och stirra på Nora ett tag medan du ligger i soffan och tycker synd om dig själv.

Sedan kommer han att fråga om han får låna din kamera. (svara "ja" här, viktigtviktigt!)

Och ungefär en minut senare kommer Gab att ge kameran till dig och säga "Det verkar som att Nora har glömt att hon har något i munnen", och det här borde vara vad du får se:

 

 

Och sen kommer dagen att kännas så sjukt mycket bättre!

Lovar!

 

Jahapp.

Då har jag varit hos arbetsterapeuten. I minst sex månader till skall jag svettas runt i kompressionsplagg.
Det var ju visserligen ingen överraskning, men ändå. Det är 1,5 år av "minst sex månader till" nu.

Börjar kännas lite som att stå och trampa på samma ställe.
Nåja, jag skall i alla fall få nya, fina strumpor och handskar och nya grejer är ju alltid kul!

Nu tänker jag hänga i soffan med Pelle och tröstäta chips framför kvartsfinalerna resten av dagen.

 

På återseende!
 

 

Tavlor står på golvet, vardagsrummet saknar gardiner och trassel av sladdar ligger lite här och var. 

Men vi har ju i alla fall vår väldigt blå soffa som agerar färgklick i den annars rätt grå lägenheten. Och kudden Gab sydde i lågstadiet förhöjer säkert mysfaktorn lite. Så något är det ju. 

Man gör så gott man kan liksom.

 

Balkongen däremot har inte fått någon kärlek alls.

Alltså den går ju att vara på förstås. Och Nora hoppar ju omkring där ibland och livar upp den lite.

Men ni vet, den har aldrig (=sen vi flyttade hit) sett lummiga växter, blommande citronträd, orientaliska kuddar eller små kaffebord.
Och även om kaninen gör sitt yttersta för att hjälpa till genom att lämna små bruna dekorationerna lite här och var så har det ju inte känts som samma sak dåva. 

 

Men nu hörrni, så har det blivit ändring på det!

Höhö!

 

 

Så, efter att jag fnissat klart började jag, med imaginära bilder av vackra balkonger på näthinnan, entusiastiskt rota runt bland våra odlingsgrejer.

Och nu, nu kan äntligen jag också sitta och lyssna på fågelkvitter i morgonrock och fluffiga tofflor medan jag sörplar i mig en kopp kaffe på morgonen*!

 

 

Och eftersom jag dessutom är väldigt peppad på dagens matcher (och kanske lika mycket för att jag inte har sytt nåt nytt) så passade jag på att klä ut mig till Finlands flagga i egensydda shorts.