"A LITTLE NERVOUS BEFORE EACH STEP"
Nu har jag fått min kallelse till briva.
Och jag fattar inte varför jag är så sjukt nervös.
Känseln är på gång och det gnisslar inte när jag rör på mig, så det låter väl inte sådär jättetroligt att jag är döende eller måste amputera handen typ.
Jag menar, det värsta de kan säga borde vara att det ser förjävlig ut.
Och jag vet ju liksom redan själv hur det ser ut. Så länge benet eller handen inte stör mig borde det ju vara chill.
Och jag fattar inte varför jag är så sjukt nervös.
Känseln är på gång och det gnisslar inte när jag rör på mig, så det låter väl inte sådär jättetroligt att jag är döende eller måste amputera handen typ.
Jag menar, det värsta de kan säga borde vara att det ser förjävlig ut.
Och jag vet ju liksom redan själv hur det ser ut. Så länge benet eller handen inte stör mig borde det ju vara chill.
Nåja, om 11 dagar är det dags att se Linköping igen!
I LOOK AT THE FLOOR AND I SEE
En burk med små vita pärlor inhandlades när jag var på Åland, och nu har jag prövat "knyta in" dem i två små frivolitetsexperiment:
Det första är en liten ros som jag gjorde mönstret till själv (det är därför det snarare ser ut som en tallkotte, jag skall jobba lite mer på det där tror jag) med en pärla som knappt syns i mitten, bummer!
Och det andra är en del av varv åtta i sytrådsduken, med lite pärlor inpetade i diverse picoter.
Ja, det var nog bara det tror jag.
Hörs!
WE CAN WORK IT OUT
Idag fick jag fickorna på plats!
Eftersom jag ritade dem på fri hand så är jag lite orolig över hur det kommer att se ut när allt är klart.
Mest angående vinkeln på dem, storleken och formen tror jag på.
Fast ja, det är väl bara att sy ihop allt och se vad som händer.
Spännande det här hörrni!
En sak i taget liksom.
WIN YOUR GIRL A STUFFED KOALA BEAR
Jo, på tal om shortsen jag började på förut.
Jag haft lite problem med att komma på nån smart lösning som gör att jag kan behålla fickorna och fortfarande få fodret snyggt. Det har inte gått sådär jättebra. Inte bra alls faktiskt. Så dåligt så jag insåg att jag egentligen hade tre (inte helt attraktiva) alternativ:
1. Skippa fickorna.
2. Skippa fodret.
3. Sy ett inte så snyggt foder.
Och ja, där låg tygbitarna på sybordet medan jag funderade på det där.
Tills Gabriel sa: "Förresten har jag en överraskning till dig när du är klar med shortsen!".
Och liksom, nej. Man kan inte säga så till mig.
När jag var liten var jag en sån där svinjobbig unge som försökte vända upp och ner på alla garderober dagarna innan julafton i hopp om att hitta något. Och om det inte vore för att Gab antagligen skulle sluta ge mig julklappar om jag fortfarande gjorde så är jag inte helt säker på att våra garderober faktiskt hade fått vara ifred vid julen.
Jag lyckades luska ut att det egentligen inte är viktigt för överraskningen om de är klara eller inte (det är alltså inget 'blå shorts-party' han tänkter köra med) innan han kom på att han kunde hota med att lägga ner vad det nu är om jag ställer fler frågor.
Hur som helst valde jag alternativ tre (jag vill verkligen testa sy fickor, och hellre bekväma shorts som är fula på insidan än obekväma som bara är lite fula på insidan), nu är foderbitarna utklippta och fickorna pånålade.
Jag är lite osäker på om jag har ett blixtlås i rätt storlek också, men annars knövlar jag dit ett lite längre och låtsas att det visst skall se ut så om han säger nåt.
...Fatta besvikelsen om han egentligen bara är trött på alla sygrejer som tar upp sovrummet
och överraskningen är att man kan se golvet igen.
och överraskningen är att man kan se golvet igen.
SO BUILD ME UP
Det blev inte mer tapetserat än en våd i alla fall.
Vi hade föhoppningar om att pappersytan som blev kvar efter att vi rev ner strukturtapeterna kanske skulle fungera som underlag, men nehejni. Den släppt lite fint här och var och sen såg det ut som att vi försökt tapetsera på bubbelplast.
Så nu skall jag riva ner de där pappersbitarna som sitter som sten och i helgen blir spackelkalas.
Vi blev lite förvånade över färgen på våra nya tapeter också.
Eftersom vår hall är så liten och mörk var planen att ha så ljusa tapeter som möjligt, så vi valde vita med en metallliknande yta.
Och vita var de. Tills vi tog in dem i hallen. Då var de helt plötsligt silvriga.
Jahapp liksom.
Fast vid närmare eftertanke är kanske inte silvriga bubbelplastväggar så illa.
Det osar party om det liksom.
WHEN I'M 64
Efter 47 052 dubbelknutar är duken äntligen klar!
Det blev några små ändringar från orginalmönstret (som man kan titta på här om man vill), och den blev inte riktigt lika jämn som jag hade hoppats på, men jag är rätt nöjd ändå.
Som sagt, det är svårt att hitta golvyta här, så vårt för tillfället lite lätt avskalade och fläckiga hallgolv fick duga.
Jag la nog aldrig upp nån vettig bild på första duken jag gjorde efter det här mönstret, så den fick vara med på ett hörn. Herremintid vad stor och klumpig den känns, och då är ju egentligen inte virkgarn sådär jättetjockt. Skrynklig är den också, men det beror på att den varit nerkorvad i en låda.
Det är förresten den vita som är stor (ungefär 60 cm i diameter), inte den rosa som är überliten.
Det känns som att symaskinen har samlat damm lite för länge så det blir nog inte fler dukar på ett tag nu.
Om jag inte hittar ett mönster som ser svinkul ut alltså. Vilket antagligen kommer att hända. Men jag skall försöka undvika dem i alla fall.
Nu dags att slänga upp lite tapeter!
I FOUGHT THE LAW AND THE LAW WON
Det var ett tag sen nu, men ändå:
Jag har köpt min första Burda Style!
Och jag positivt överraskad.
Den innehöll fler mönster, tydligarer instruktioner och mer tips och idéer än vad jag hade förväntat mig.
Nu har jag inte prövat nåt mönster ännu, men tidigare burdamönster jag använt mig av har fungerat kalasbra.
Överlag rätt nöjd alltså.
Men det här känns lite snopet:
Alltså jag fattar ju att de flesta anser sig ha någon form av problemområde som man gärna undviker att skylta med hur som helst, men ändå. Jag hade väl förhoppningar om att en tidning om sömnad skulle fokusera på hur man konstruerar plagg, och inte så mycket hurvida jag har rätt eller fel kroppstyp för det färdiga resultatet.
Jag gillar inte heller hur det bara handlar om att dölja kroppsdelar, det känns lite sorgligt. Jag tror (och hoppas) att de flesta även har något område på kroppen som man känner sig nöjd med.
Några "Denna blus framhäver magen" eller liknande hade varit trevligt liksom.
Fast jag måste erkänna att det vore rätt skoj att göra en hel döljer-outfit och se om det funkar.
Nå, nu lunch!
FOR YOU BLUE
Diverse prylar som borde befinna sig i en nyrenoverad hall ligger fortfarande utspridda överallt och det är lite lätt omöjligt att hitta en ledig golvyta nånstans.
Extra drygt är det då garderoberna vi rev var Gabs "datorskåp" och jag inte vet vart något skall, så det får ligga där det ligger tills han får lite mer fritid och kan göra något åt det.
Sovrumsgolvet har varit rätt tomt i alla fall (förutom en del skor som fick flytta in där), så idag knövlade jag dit några meter tyg och började klippa ut shortsbitar.
Mönstret jag använder mig av är ett ficklöst byxmönster från Burdastyle.
Och med tanke på hur svårt det var att kapa av dem till uppvikta shorts (utan att det såg ut som två små potatissäckar på benen alltså) förra gången är jag inte helt säker på att det kommer att gå skitbra när jag skall försöka baka in ett par fickor i dem också.
Men jag måste ju i alla fall försöka.
HOT AS SUN
Alltså den här veckan har inte varit så jättebra hittills.
Först dog min dator. När den blev kontaktbar igen (efter att ha installerat om Windows och fått en ny hårddisk) började minneskortet till kameran bråka.
..Jaha.
Annars är det Malmöfestival just nu, och även om man inte är i stan så märker man av den rätt bra. Folk spelar musik överallt och på kvällarna dyker det upp nån raket här och var på himlen.
Like!
Sjukt varm är det också. Men det tänker jag inte klaga på, för jag vet att jag kommer att gnälla om hur kallt det är sen i vinter.
Jag sparar på den kan man säga.
Återkommer när jag kommit på nåt vettigt att skriva. Eller fixat minnseskortet.
Later!
MAMA SAID THERE'LL BE DAYS LIKE THIS
De första tolv varven på min lilla sytrådsduk gick kalasbra.
Förra gången jag använde det här mönstret fick jag ryckningar i ögat och skavsår på fingrarna innan jag hade kommit halvvägs, så det är säkert någon form av framsteg.
Igår började jag på sista varvet, varv nummer tretton.
Efter ungefär fyra timmar av svordomar, frustration och klippa upp och börja om hade jag kommit så här långt:
Och okej, det tar längre tid i början av ett varv, när man måste kolla på mönstret hela tiden (altervnativt ta bort och knyta om allt var tionde minut) så det kommer inte att ta riktigt så länge som man kanske tänker sig.
Men ändå, just nu känns det som att ljuset i tunneln är en bra bit bort:
Det här kan liksom ta ett tag.
A TIME TO REND A TIME TO SEW
När jag var hemma berättade min pappa att han har fått tag på en gammal symaskin, en Husqvarna.
Tydligen fick små flygande varelser för sig att bygga ett bo i den, den tidigare ägaren skulle slänga den men gav den istället till någon som sen gav den till pappa.
Eller ja, något åt det hållet i alla fall.
Eller ja, något åt det hållet i alla fall.
Ärligt talat hängde jag inte riktigt med där, sannolikheten att min pappa skulle ha en symnaskin kändes typ obefintilig så jag trodde han försökte lura mig.
Tills han berättade att han skall göra om den till en svarv.
Så vi trippade ut till dess ärorika plats i garaget för att spana in den lilla bobeklädda skönheten.
Efter lite joxande och många "men vad gör den här spaken då?" lyckades vi till och med få igång den. Den går kanske lite trögt och är lite rostig, men ändå. Fungerar gör den i alla fall.
Så vi trippade ut till dess ärorika plats i garaget för att spana in den lilla bobeklädda skönheten.
Efter lite joxande och många "men vad gör den här spaken då?" lyckades vi till och med få igång den. Den går kanske lite trögt och är lite rostig, men ändå. Fungerar gör den i alla fall.
Så nu börjar projekt "rädda symaskinen från att bli en svarv".
Jag har väl inte sådär jättehöga förväntningar, men ändå. Vi får se hur det går.
THE RICHEST MAN IN WALNUT GROVE
Det bästa med att renovera (förutom att det blir fint och blablabla): lyft på en planka och vips så är du plötsligt rik!
Eller nåja.
Men ändå.
Jag föreslog att vi skulle lägga ett mynt under vårt nya golv, för att glädja nästa person som får för sig att slita ut allt ur hallen. Gab tittade lite trött på mig.
Jag antar att vi helt enkelt har olika nöjen i livet.
(Var inte orolig framtida ägare av vår lya, jag skall nog lyckas smyga dit ett när han tittar bort)
UPDATE
Nu är snart golvet borta.
Jaja, vi är inte helt säkra på om man faktiskt kan kalla det här framsteg, men det händer ju saker i alla fall.
Om någon är sugen på att göra ett giganstiskt schackbräde vet ni var jag finns.
THE TURTLES - HAPPY TOGETHER
Som sagt, det är inte så mycket aktivitet vid symaskinen nu (och det verkar som att det kan ta ett tag, Gab är sjuk och det händer inte så mycket i hallen just nu), vilket betyder att jag knyter knutar istället, och igår fick min lilla 3D-skölpadda en kompis!
En väldigt liten sytrådskompis.
Han fick lite konstiga proportioner så jag funderar på att knyta ett lite större huvud till honom. Jag hade hellre gjort mindre ben, men det är så sjukt segt att försöka dra ihop för små ringar när man använder tråd och jag kommer att bli lite lätt galen om jag ens försöker.
Bff!
Huvudet hamnade lite på sniskan när jag knöt ihop honom, så han är lite vindögd. Men rätt söt ändå.
Och rätt liten också. Här poserandes bredvid Carl XVI Gustaf.
A ROOM IN THE LOCAL SALOON
För en vecka sen var planen att fixa nya tapeter och lägga nytt golv.
Nu har vi rivit ut två garderober och insett att vi måste måla om taket och diverse dörrkarmar. När Gab skar bort lite tapeter i köket (alltså vad är grejen med att lägga tapeter en bit över lister och tak? DON'T DO THAT!) började jag misstänka att det kanske gått lite för långt.
Nåja, hittills har det otippat nog gått kalasfint, och förhoppningsvis flyter resten på lika bra. Imorgon skall vi kirra lite mer färg och sen skall det nog börja se ut som en hall igen.
Det är svinkul att riva saker och kladda på färg, om man bortser från att jag inte kan sy något. Det finns liksom inte plats att lägga ut tyg någonstans.
Men så fort vi börjar bli klara åker symaskinen fram och ett par blåa shorts med fickor och foder skall tillverkas. Tyget skulle egentligen användas till min frivolitetsklänning men det blev alldeles för ljust efter tvätt.
But hey, jag klagar inte, shorts blir awesome!
WHEN THE SUN GOES DOWN IN A DARK HALLWAY
Jo, jag var ju rätt ivrig på att städa förut, så det skulle vara fint när vi kom hem från holmen igen.
Två dagar efter att vi kommit tillbaka ser vardagsrummet ut så här:
Eh. Ja.
Vi skall försöka göra om hallen lite nu när Gab har semester, och efter att listerna var borttagna fick vi ett ryck och började spontant riva ut två skåp också, snabbt som attan så vi inte skulle hinna inse hur mycket jobb det innebär och ångra oss.
Så just nu är det ett stort hål i vår skåpsvägg.
Det har alltså inte blivit så där jättelugnt idag i alla fall.
Men ändå, snart har vi nånstans att ställa skor, hurra!
CENTERPIECE BY MRS. J. C. SPENCER
Det var kanske inte helt genomtänkt att knalla runt halva Malmö igår, först i jakt på tråd och sen efter Nora, när jag inte kände mig kry. Med andra ord spenderades kvällen utslagen i soffan.
Idag känns det i alla fall lite bättre, och jag satsar på att göra så lite som möjligt och hålla tummarna för att det är helt borta imorgon.
Oh well, jag har i alla fall tråd nu så jag kan fortsätta på en duk jag påbörjade hos föräldrarna.
Den började egentligen som ett litet experiment med sytråd, men det gick så bra så den nog skall få bli klar.
Här på varv 8 av 13:
