py

 

 

Senaste dagarna har min syster befunnit sig i Malmö, och det har varit awesome!

Vi har varit till Köpenhamn, letat klänningar (seriöööst, vad skall man ha på sig på ett bröllop? som gäst alltså) och lagt pussel.

Ni vet, sånt där man gör när ens syster är på besök.

 

Nu har hon lämnat oss igen, och jag är upptagen med att försöka vara världens bästa flickvän.

 

Alltså ja. Jag är väl kanske inte världsbäst på att slå in paket. Men han såg nöjd ut när han öppnade i alla fall.

Win!

 

Det har gått lite segt med den där frivolitetsklänningen nu, men jag har faktiskt en väldigt bra anledning.

Och ja. Jag vet ju förstås inte vad ni har för erfarenheter av chiffong. Men mina är väl lite sådär.

Jag gillar det jättemycket, tills jag tar i det. Då kommer jag liksom ihåg hur extremt drygt det är att lägga saxen i. 

 

Men nu har jag letat igenom hela internet med alla "hur syr man i chiffong"-sökningar jag kommit på, och jag tror att det skall gå bra. 

 

Och ungefär så här har det ett ut ett tag nu. Om man bortser från att jag tagit bort en del från axlarna och i ärmhålen på min snygga bomullsklänning för att få det att passa ihop lite bättre.

 

 

Man kunde ju tycka att Malmö borde visa upp sin bästa sida nu i samband med eurovision och sådär men nähä.

Nänä. Inte det.

Lite glad är jag ändå, jag slipper det där dåliga samvetet som brukar infinna sig när jag sitter inne och det är soligt ute. Nu kan jag liksom sitta och skriva ner vad som måste fixas i lugn och ro.

För vettni, under de närmsta veckorna fyller Gab år, min syster kommer hit, vi skall på bröllop, jag skall till Linköping och förhoppningsvis lyckas vi släpa oss till Åland också (ingen i skånetrakten/som känner någon i skånetrakten som skulle kunna tänka sig att mata en söt, liten kanin i en vecka förresten?)

 

ÄÄÄ, för mycket att göra.

Den här månadens stora bragd: min solros lever!

 

Det är möjligt att jag var lite grinig igår. Och det blev kanske inte bättre när jag fick hem en kallelse till Linköping (att åka tåg en hel dag för att få höra vad arbetsterapeuten sa till mig igår känns liksom lite lamt).

Inte heller de halvfärdiga nudlarna och de torra quornbitarna jag åt till middag gjorde saken bättre.

Jamen ni vet, ibland är det en sån dag helt enkelt.

 

Så, jag har ett litet tips på hur man bäst tacklar såna dagar. Börja med att skaffa en sambo (eller en vän som kommer hem till dig) och en söt liten kanin. För att göra texten lite mindre förvirrande kan vi kalla sambon "Gab" och kaninen för "Nora".

Om du har gjort rätt borde det här hända:

 

Gab kommer att stå vid balkongen och stirra på Nora ett tag medan du ligger i soffan och tycker synd om dig själv.

Sedan kommer han att fråga om han får låna din kamera. (svara "ja" här, viktigtviktigt!)

Och ungefär en minut senare kommer Gab att ge kameran till dig och säga "Det verkar som att Nora har glömt att hon har något i munnen", och det här borde vara vad du får se:

 

 

Och sen kommer dagen att kännas så sjukt mycket bättre!

Lovar!

 

Jahapp.

Då har jag varit hos arbetsterapeuten. I minst sex månader till skall jag svettas runt i kompressionsplagg.
Det var ju visserligen ingen överraskning, men ändå. Det är 1,5 år av "minst sex månader till" nu.

Börjar kännas lite som att stå och trampa på samma ställe.
Nåja, jag skall i alla fall få nya, fina strumpor och handskar och nya grejer är ju alltid kul!

Nu tänker jag hänga i soffan med Pelle och tröstäta chips framför kvartsfinalerna resten av dagen.

 

På återseende!
 

 

Tavlor står på golvet, vardagsrummet saknar gardiner och trassel av sladdar ligger lite här och var. 

Men vi har ju i alla fall vår väldigt blå soffa som agerar färgklick i den annars rätt grå lägenheten. Och kudden Gab sydde i lågstadiet förhöjer säkert mysfaktorn lite. Så något är det ju. 

Man gör så gott man kan liksom.

 

Balkongen däremot har inte fått någon kärlek alls.

Alltså den går ju att vara på förstås. Och Nora hoppar ju omkring där ibland och livar upp den lite.

Men ni vet, den har aldrig (=sen vi flyttade hit) sett lummiga växter, blommande citronträd, orientaliska kuddar eller små kaffebord.
Och även om kaninen gör sitt yttersta för att hjälpa till genom att lämna små bruna dekorationerna lite här och var så har det ju inte känts som samma sak dåva. 

 

Men nu hörrni, så har det blivit ändring på det!

Höhö!

 

 

Så, efter att jag fnissat klart började jag, med imaginära bilder av vackra balkonger på näthinnan, entusiastiskt rota runt bland våra odlingsgrejer.

Och nu, nu kan äntligen jag också sitta och lyssna på fågelkvitter i morgonrock och fluffiga tofflor medan jag sörplar i mig en kopp kaffe på morgonen*!

 

 

Och eftersom jag dessutom är väldigt peppad på dagens matcher (och kanske lika mycket för att jag inte har sytt nåt nytt) så passade jag på att klä ut mig till Finlands flagga i egensydda shorts.

 

 

Dels för att det är så förbaskat tråkigt att laga mat och dels för att jag ärligt talat inte är speciellt bra på det. 

 

Men idag hade jag inte något val (i ett svagt ögonblick råkade jag säga "om du gör det så lagar jag mat" när Gab undrade vem som skulle spackla. Bummer!), så helt plötsligt stod jag i köket bredvid en fläskfilé och gjorde mitt bästa för att svira ihop en middag.

 

Soltorkade tomater, olja, salt, peppar, vitlök och basilika till fyllningen.

Lite honung och vitvinsvinäger användes också, men de ville inte vara med på bild. 

 

Jag fick någon form av aha-upplevelse och insåg helt plötsligt varför tv-kockar alltid ser så svettiga ut:

Det är för att de pressar vitlök, LIKE A BOSS!

(Här med stekspade som rekvisita)

 

Tråkigt kött:

 

Gott kött:

Eller nåja. Men på väg att bli i alla fall.

 

Sen tog det sjukt länge och fyra händer för att åstadkomma den här korven:

 

Eftersom min mamma bor ungefär 70 mil norrut har jag firat henne med årets första (helt möjligt att det blev den sista också, vi brukar inte vara så aktiva) parkhäng.

 

Och jag måste erkänna att det är första gången på länge jag saknade Lilla holmen.

Men det funkade. Vi såg några träd och en jäkla massa duvor.

 

 

Dagen har varit väldigt lugn. Vi gick till ICA en sväng och sen har vi suttit vid varsin dator och länkat grejer till varandra och sagt typ "mhm, ser ju lite häffa ut".
Inte så jättemycket party med andra ord.

Inte party alls när jag tänker efter.

 

Men igår.

Picture it: (sagt med Sophia Petrillos ljuva stämma, gärna med tillhörande handrörelser)

Jag hänger på balkongen med kaninen. Hon glufsar i sig maten jag nyss mutat henne med och jag försöker fylla buren med nytt, fräscht spån till henne att bajsa på.

Plötsligt får jag syn på en geting som, lite likt en vithaj innan attack, börjat cirkulera ovanför min skalle.
Nora fortsätter äta.

Jag sitter blixtstilla. (Man kan säga jag lärde mig en läxa den där gången min bror och vår granne stängde in mig och en geting i lekstugan när jag var liten*. Att i panik hoppa runt som en hormonstinn babianhane är en väldigt dålig idé i såna lägen.)
Getingen surrar iväg och jag andas ut. Och Nora glufsar vidare.

När jag var klar med att snygga till kaninens bur hade hon tröttnat på maten och lagt sig tillrätta vid höet för att slappa lite. Så jag gick efter kameran, hann knäppa några bilder, OCH DÅ kommer getingen tillbaka (vore väldigt snällt om ni kan tänka in hajenmusiken själva här. Tack)
Den här gången flög den inte några ärevarv innan den gav sig av. Nej, den flög in i Noras sovhus OCH STANNADE DÄR!

"ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ DEN JÄVELN KOMMER ATT STICKA NORA I ÖGAT!!!" tänkte jag och kände hur babian-paniken närmade sig.

Det tänkte nog inte Nora.
Hon brydde sig rätt exakt så här mycket:

 

Hah! Nu har jag äntligen fått en väldigt efterlängtad kallelse till arbetsterapeuten.
Börjar misstänka att Linköping glömt bort mig helt (jag skulle ha varit där i februari egentligen) men Malmö fortsätter minsann att komma ihåg mig.

 

Hursom, på torsdag skall jag alltså befinna mig på sjukhuset för att få min dom.
Den där "blir jag av med min kalsonghandske nu eller måste jag svettas runt i den i sommar också"-domen.

Som jag egentligen redan vet svaret på. För så mycket bättre har det inte blivit sen jag var där sist.

 

Men det gör inte så mycket. Jag kan svettas i några månader till.

Den börjar liksom kännas lite som en del av mig nu, vi passar typ som handen i handsken, HÖHÖ.

Och så länge jag slipper ha den där hudfärgade nypande saken är jag nöjd.

 

Jag är lite upptagen med att titta på hockeyn just nu (Ryssland spelar mot Frankrike och Frankrike leder. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?) men tänkte ändå passa på att uppdatera er om mitt senaste projekt.

 

Jo, anledningen att jag lärde mig hur man gör frivoliteter var ju för att nångång försöka baka in dem lite snitsigt i nåt plagg. Och det har ju ärligt talat gått lite segt på den fronten. Men nu, nu är det på gång!

 

Tack vare fina Fredrikas sypepp (som ni kan läsa mer om här) är äntligen den där burdaklänningen klar.
Den blev liksom hängades på en stol brevid symaskinen ett tag innan jag orkade sy i blixtlåset och fålla den, och vore det inte för sypeppen skulle den nog fortfarande hänga kvar där. 
Sjukt bra med en deadline med andra ord!

Tyvärr var inte mitt kamerabatteri riktigt med på just deadline-biten.
Jag hann lägga kameran på datorbordet, knäppa en (EN!!1) testbild för att kolla ljuset och såntdär och poff så dog batteriet.

 

Så här ser jag alltså ut när jag försöker få frisyren på plats:

Nåja.

Det var rätt lätt att välja vilken bild jag skulle använda i alla fall.

Alltid nåt.

 

Jag fick migrän i fredags, vilket i vanlig ordning innebar att jag förvandlades till en martyr som vid upprepade tillfällen frågade Gab om han inte kunde dra ut respiratorsladden vid eventuellt sjukhusbesök.
Han svarade nej samtliga gånger.

 

Däremot gick han med på att flytta min dator till soffan så jag inte skulle missa Finlands matcher.
Och alltså. Mest. Awesome. EVER!

Måste verkligen skaffa en laptop igen nångång.

 

...Kan man förresten fortfarande kalla det för muffins om man smetar lite blåbärsglasyr på toppen, eller blir det automatiskt cupcakes då?

 

"Nä, inget speciellt. Kanske äta lite munkar och dricka mjöd" svarade jag.

 

Och exakt så blev det.

 

Om man bortser från de där 92 minuterna vi kollade på The Cove så har resten av ledigheten gått åt till att göra så lite som möjligt. Mest aktiva var vi kanske när vi låg i soffan och försökte gissa vad för låtar det var vi lite dovt kunde höra från nån grannes lägenhet. 

 

Det här kan ha varit det största slöseriet med solsken någonsin.